Ett patent är inte bättre än den dag någon försöker knäcka det.

En ansökan måste övertyga en granskare. En värdefull ansökan måste övertyga en federal distriktsdomare som tolkar den åtta år senare mot ett underlag ingen hade förutsett. Det är två olika dokument, och skillnaden avgörs till största delen redan när texten skrivs – i hur mycket av den tekniska redogörelsen som faktiskt skrivs ned, i om patentbeskrivningen bär den fortsättningsansökan som ännu inte har lämnats in, och i om patentkravens termer betyder något som en domstol kan hålla fast vid.

Vi skriver för båda, vilket i praktiken innebär fylligare patentbeskrivningar än sidantalet strikt kräver och uppsättningar av patentkrav med medvetet trappad skyddsomfattning. Det kostar mer i inledningsskedet. Det är skillnaden mellan en portfölj som går att göra gällande och en portfölj som bara går att räkna.

Klienter med stora portföljer har inte ett inlämningsproblem, de har ett täckningsproblem: vilka delar av en produkt som är skyddade, vilka som inte är det, och vart de närmaste tre årens utvecklingsarbete är på väg. Vi håller idégenereringsmöten med uppfinnarna, ställer det som meddelas mot det som faktiskt levereras, och använder fortsättningsansökningar för att hålla patentkraven riktade mot marknaden som den rör sig – inte som den såg ut vid prioritetsdagen.

Samma disciplin styr gallringen. Alla patentfamiljer är inte värda sina underhållsavgifter, och en portföljgenomgång som aldrig rekommenderar att något släpps är ingen genomgång.

De jurister som driver ansökningsförfaranden här försvarar också patent inför Patent Trial and Appeal Board och för talan om dem i federal distriktsdomstol. Den kretsgången är hela poängen. En patentombud som har sett sitt eget patentkrav tolkas enligt Phillips, eller sett ett uttalande ur ansökningshistoriken citeras tillbaka mot sig i ett slutligt skriftligt avgörande, skriver annorlunda därefter – och kan inte lära av sig det.