De grundläggande manövrerna är känd teknik; patentkravet lever i omständigheten.

En granskare kan sätta samman de flesta patentkrav inom förarassistans av system som redan finns dokumenterade: ett mothåll som känner igen körfältet, ett annat som byter körfält, ett tredje som varnar för en kollision. Enligt KSR är det sannolikt närliggande att kombinera välkända element enligt kända metoder när det bara ger förutsägbara resultat. Det som i regel överlever är kopplingen mellan en viss omständighet i körningen – en förgrening av vägen, geometrin hos en körfältsmarkering, ett hinder bredvid fordonet i låg hastighet, en begäran från föraren som styrningen bör dämpa – och det styrsvar som omständigheten kräver.

Den kopplingen måste förklaras i patentbeskrivningen, inte bara anges i patentkravet. Argumentet mot en kombination av mothåll byggs av ansökans egen redogörelse för varför det kända tillvägagångssättet misslyckas i den omständigheten och vad det svar som anges i patentkravet gör åt det; en patentbeskrivning som beskriver styrningen men aldrig problemet lämnar patentkravet att vila enbart på ombudets argumentation. Ett patentkrav som är knutet till en enda omständighet är också lätt att undvika, så skyddet kommer från en familj av ansökningar som täcker de omständigheter som en konkurrents system faktiskt kommer att möta.

Ansökningar inom fordonsstyrning ges ofta in med parallella självständiga patentkrav på en anordning, en metod och ett lagringsmedium, som vart och ett anger samma steg. Anordningskravet är det utsatta. Skrivet som en serie enheter som var och en är konfigurerad att utföra en funktion – en igenkänningsenhet, en bestämningsenhet, en styrenhet – kan det falla under Section 112(f) trots att ordet ”means” aldrig förekommer: sedan Williamson är presumtionen mot en sådan behandling inte längre stark, och en enhet som bara definieras av vad den gör anger ingen struktur. Patentkravet omfattar då bara den struktur som patentbeskrivningen redovisar för varje funktion, och dess ekvivalenter; för en funktion som en dator utför är den strukturen algoritmen, och en patentbeskrivning som visar en märkt ruta utan någon algoritm bakom gör patentkravet otydligt.

Granskare är ålagda att identifiera sådana särdrag och ange tolkningen i handlingarna, och svaret är ett beslut om skyddsomfång, inte en formalitet: godta tolkningen, eller ändra patentkravet så att det anger struktur – den processor och det minne som utför stegen. Patentbeskrivningen avgör saken i båda fallen, och därför behöver varje funktionell enhet få sin algoritm utskriven – villkoren, tröskelvärdena, ordningen mellan bestämningarna – i texten och i flödesschemana. Metodkraven och kraven på lagringsmedium tolkas normalt inte enligt Section 112(f), så utan den omsorgen kan anordningskravet bli snävare än det metodkrav som getts in vid sidan av det.