Programvarupatent står och faller med patenterbarheten. Vi skriver med det för ögonen.

Frågan om patenterbarhet avgörs oftast av patentbeskrivningens första stycken. En ansökan som inleder med att beskriva ett affärsbehov och sedan anger en dator som utför det bjuder in en Alice-invändning. En som inleder med en teknisk brist i befintliga system – latens, minnestryck, ett synkroniseringsfel, en säkerhetsegenskap som inte går att upprätthålla i stor skala – och beskriver den arkitektur som löser den argumenterar för patenterbarheten redan innan någon ifrågasätter den.

Båda ansökningarna kan beskriva samma uppfinning. Det går inte lika bra för dem.

Moln- och nätverksuppfinningar fördelar sina steg mellan flera parter: en klient, en server, ett CDN, en tredjepartstjänst. Ett metodkrav som kräver dem alla är ett krav som ingen enskild svarande utför, och rättspraxis om delat patentintrång gör det till ett mycket svårt problem att processa sig runt i efterhand.

Lösningen ligger i skrivandet: formulera patentkraven ur varje aktörs perspektiv för sig, så att den part du faktiskt skulle stämma på egen hand gör intrång i åtminstone ett helt patentkrav.