Uppfinningen finns i styrenheten, och patenterbarheten avgörs av vad roboten gör annorlunda.

En uppfinning inom robotstyrning är i grunden en beräkning: ett kommando från en operatör som vidarebefordras, en störning som upptäcks, ett grepp som väljs, en manipulation som lärs in, ett simulerat tillstånd som uppdateras. Ett patentkrav som slutar när beräkningen är klar är ett patentkrav på informationsbehandling, och en granskare som tillämpar Alice enligt Section 101 kan behandla det så, hur fysisk patentbeskrivningen än låter. Ett patentkrav står på fastare grund när resultatet ändrar hur maskinen arbetar – lederna som styrs, greppet som sluts, rörelsen som bromsas eller stoppas – så att det som patentkravet avser är driften av en robot snarare än en beräkning om en robot.

Aktueringssteget måste utföra verkligt arbete. En avslutande sats som bara säger ”och styr roboten baserat på resultatet” är den sortens symboliska steg som en granskare bortser från eftersom det bara tillämpar idén på en generisk maskin; en sats som säger hur resultatet ändrar rörelsen är det som kan integrera idén i en praktisk tillämpning. Inlärd manipulation och digitala tvillingar ställer samma fråga på sin spets, eftersom var och en läses som en modell eller en simulering tills patentkravet säger vad den fysiska roboten gör annorlunda på grund av den.

Patentkrav inom robotstyrning skrivs vanligtvis som apparatkrav uppbyggda av funktionella komponenter: en inhämtningsenhet, en bestämningsenhet, en styrenhet som ger kommandon till ställdonen. En term som ”enhet” anger i regel ingen struktur i sig, och sedan Williamson kan ett sådant särdrag tolkas som means-plus-function enligt Section 112(f) trots att ordet ”means” aldrig förekommer. Granskare identifierar rutinmässigt sådana särdrag i föreläggandet, och när ett särdrag väl tolkas så omfattar det bara den struktur som patentbeskrivningen redovisar för att utföra funktionen, och dess ekvivalenter – vilket, för en funktion som utförs av en processor, innebär en algoritm.

Det gör patentbeskrivningen avgörande. Om den inte redovisar någon algoritm – en ruta i ett blockschema märkt ”bestämningsenhet” och en mening om vad den bestämmer – är patentkravet otydligt. Om den redovisar en enda styrlag kan patentkravet krympa till den styrlagen och dess ekvivalenter. Svaret i skrivandet är att beskriva själva styrlogiken, med dess alternativ, tillräckligt detaljerat för att det funktionella patentkravet fortfarande ska nå de konstruktioner som en konkurrent skulle bygga, och att vid sidan av det föra metodkrav och krav på lagringsmedium som anger steg i stället för enheter och som inte är beroende av hur apparatkravet tolkas.